Kunna komma hem igen

Dagens inlägg handlar om den förargliga hemmablindheten

God lässtund

Svetten börjar torka in och löpstegen har helt upphört. Njutningen av att känna lårmusklerna klara myrens sugande underlag och samtidigt uppleva dofterna från myrmarkens olika växter har bytts ut till – ja, till vad då? Jo, till uppgivenhet och obehag. Jag är vilse! Det kan inte vara sant? Hur kan den markerade löp- och vandringsslingans markering upphöra? Men så är det. Jag försöker spana åt alla håll men det finns inga markeringar längre. Att vända tillbaka är inte heller enkelt – det är ett myller av stigar. Jag tänker: ”Stå nu still. Det är en stor skog, du börjar bli rejält trött och börja inte irra nu. Du har garderat dig.”
Faktum är att i bakfickan på löptightsen ligger kompassen. Aldrig tidigare har jag försett mig med kompass när jag gett mig ut på en markerad slinga men gårdagens förvirrande cykelslinga har fått mig att ta med kompassen och nu vet jag att går jag bara rakt öster ut så kommer jag till grusvägen som leder tillbaka till anläggningen. Sagt och gjort.IMG_2475
När jag senare i anläggningens sportshopp frågar den unga killen om det är de som fixar med markeringarna på lederna lyser han upp och svarar: ”Ja visst.” Tillsammans tittar vi på spårkartan och jag berättar min historia. Han påpekar: ”Ja, men milspåret har sina brister men när det är skidspår går det ju fint.” Jag säger att det är sommar nu och att det är första gången jag är här. Han fortsätter glatt: ”Det är bättre att du tar det röda spåret i morgon i stället. Det är bra markerat, fast… jo här borta kom vi själva faktiskt bort lite idag.” Nu har jag slutat titta på kartan och tittar på honom i stället. Det känns mer och mer absurt och väldigt komiskt. Han forsätter ivrigt att berätta att visserligen försvinner den röda markeringen också men då är det bara att följa myrens kant och sedan kommer en gammal gul markering, så det är inga problem.
Jag säger: ”Du, jag har aldrig varit här förut, aldrig i hela mitt liv.” Han tittar på mig och jag ser att han inte kan ta in vad det innebär. Det ser ut som han tänker: ”Ja ja men vi pratar ju röda slingan nu inte var man är född eller uppvuxen.”

Visst är det lätt att skratta åt killen i sportshoppen och hela situationen. Han är barnfödd i området och kan varje sten, varje brant och hur myrarna breder ut sig. Han kan inte ta in min situation.
Men hur lätt är det att gå utanför sig själv och växla perspektiv? Hur ofta gör vi det? Det är lätt att skratta åt eller bli arga på andra men hur bra är vi på detta själva.
Det finns paralleller som dagligen passerar. Den som kan sina tassemarker utan och innan tänker inte på det. Som infödd svensk med grundläggande geografikunskaper och med körkort sedan många år är vägskyltarnas orter inget som ställer till problem för mig. Men hur är det för besökare som dimper ner i Stockholm och Sverige för första gången i sitt liv och som kör ut en hyrbil från Arlanda? Tänk hur våra största vägar är skyltade. Det står E4 Helsingborg och E4 Sundsvall på många ställen. Det skulle kunna stå E4S och E4N på alla skyltar och sedan orten som tillägg. Det skulle tydliggöra rätt riktningen lättare.
Eller när turister skall ut i Stockholms skärgård och båtar är döpta efter öar dit de inte går. Det är inte konstigt att det ofta är totalt förvirrat på kajerna med många olika avgångar. Självklart skall de poetiska namnen som Storskär, Norrskär och alla andra finnas kvar men det måste finnas en förståelse och tålamod att förklara för turister.
Skärgårdsbåtarnas namn är lika förvirrande som om båten till Åbo hette Helsingfors.
Hur är det hos dig? Vet du vad som är obegripligt för din mottagare som är helt novis – den på andra sidan kassan, disken, stetoskopet, katedern, tumstocken eller luren? Vilka frågor behöver du ställa?

Det är spännande att få veta vad som är konstigt och oväntat i sina egna tassemarker. Jag frågade en vän som flyttat till Sverige från Tyskland. Han har nu bott här i 5 år. På min fråga om vad som förvånat honom mest med Sverige var hans svar: ”Personnumret.” Va? Vad menade han med det? Jo att i Sverige sitter hela landet ihop och när han säger sitt personnummer så finns all information tillgänglig, här och nu.  I Tyskland, berättade han att varje del är som ett eget rike och man måste ofta åka till den del i landet där man vill få ut någon typ av dokument eller information och hämta det personligen. Det var en frågeställning och ett svar jag aldrig hade kunnat gissa mig till, för jag har aldrig bott i Tyskland – inte heller emigrerat till Sverige.

Så vi som vill våra gäster väl, att de trivs men också att de kan komma hem igen. Vi måste lägga oss i vind om att resenärerna har förstått detaljerna och helheten .
Det räcker inte med att vi berättar att det finns en semafor. Vi måste förklara hur den fungerar och vad det innebär om den inte används rätt. Annars blir de stående på bryggan med sin skolklass och sista båten passerar snopet i höstrusket.

 

IMG_2498

 

 

 

 

2 reaktion på “Kunna komma hem igen

  1. Spännande historia med vettiga analyser!

    Har själv varit med om ungefär samma sak, då man mött personer som helt enkelt inte förstår att det finns folk som inte har koll på någon av de stigar och vägar som finns i området, utan fortsätter plöja på om de vägar man ska ta och inte.

    • Tack för kommentaren Simon.
      Ja det är spännande när man flyttar iväg och träffar människor som inte kan ta in vad man faktiskt säger. Det är bra att tvinga sig själv utanför sin egen komfortzon så man själv inte faller i samma hemmablindsfälla. Allt gott//Maria

Kommentarer inaktiverade.