En mästare till

Skyltfönstret är ingen munter syn. Solblekta plastblommor och en förmanande text:
”Ställ inga cyklar här.” Det står också: ”Medicinsk fotvård.” Med andra ord – långt ifrån lull lull.
Detta ställe finns inte på nätet så hennes nummer har jag fått av hennes kollega som sa: ”Hon är bra. Gå dit.”
Jag känner på mig att jag kommer att bli utskälld och att det kommer att göra ont.
Jag öppnar dörren och kliver försiktigt in. Här doftar det rent. Inte ett dammkorn på golvlisterna och inget kladd på dörrbladen. Det bara inte doftar rent – det är rent.
Jag ropar: ”Hallå, ho ho. Jag är lite tidig.”
”Det gör inget. Det är bra. Kliv på. Klättra upp i stolen där.”
Hon inspekterar mina fötter och vi pratar om problem, smärta, löpning och vanor.
”Att folk idrottar och håller på. Det förstår jag mig inte på. Det är bara skadligt.” Säger hon med en hållning som en gymnastikdirektör från forna tider. Hon fortsätter: ”Det enda jag gör är att jag promenerar raskt till och från jobbet. Det tar några timmar om dagen.”
Sedan kommer nästa utfall: ”Va! Går du på badhus utan badskor? Är du galen? Det skulle jag aldrig i livet göra. Jag skulle aldrig ens sätta ner fötterna på ett sånt golv.” Hon ryser.
Nu börjar jag verkligen förstå hennes kaliber och jag tänker att det är bäst att vara tyst nu. Vi lever liksom inte samma liv.
Nu blir det fotbad och själva vårdandet. Varje moment görs med total koncentration och precision. Jag njuter av hennes skicklighet. Hon är i sitt esse. Smärtan är distinkt men kortvarig. Hon kommenterar att de – mina fötter – inte är helt hopplösa. Då får man vara glad.
I ett försök på slutet för att visa min respekt och att jag kan ta ansvar och också ett försök att bli lite kompis med henne, säger jag: ”Jag borde bli lite bättre på fotbad och sånt.” Hon tittar på mig med sina starka glasögon och säger: ”Håll inte på och låtsas. Det har du inte tid med. Kom hit vid varje ny årstid så fixar jag dina fötter. Smörj in dem kvällarna. Det kan du gott göra.”
Betalningen är kontant. Punkt slut. Så jag pinnar iväg till bankomaten och är tillbaka på 5 minuter. Hon avslutar: ”Du är snabb. Bra. Vi ses.”

Hon kan sitt yrke och mina fötter är allvar – inget lull lull. Hade jag varit 20 år hade jag tyckt att hon var läskigt barsk, idag kan jag skratta åt hennes barskhet och jag njuter av hennes yrkesskicklighet.
Jag har fått en ny mästare i mitt stall.

Vilka mästare har du i ditt stall och är du en i någon annans? Hur barsk får en mästare vara i dina ögon – gillar eller hatar du det?