Steget före eller efter

Dagens inlägg handlar om. På grund av eller tack vare. Det magiska ligger i detaljerna.

God lässtund:
Är det sant? Det kan inte vara sant? Jag ids varken bli förbannad för då kommer jag inte kunna somna om eller engagera mig och leta fram ett journummer till hotellpersonalen. Det är så låg nivå att jag skäms å hotellets vägnar. Jag somnar lugnt om.
Antalet stjärnor på hotell signalerar olika:
En stjärna – Jippie! Det går både att låsa och öppna dörren utan skruvmejsel.
Fem stjärnor – Klart de har allt just jag vill ha, oavsett tid på dygnet.
Men oavsett antal stjärnor brukar toapapper vara inkluderat, i alla fall i Sverige, men icke denna gång.
När jag påpekar fadäsen blir frukostvärdinnan först förtvivlad och beklagar det inträffade men sedan anser hon att jag borde ha ringt mitt i natten till journumret och påkallat problemet när det var akut. Nu inträffar något märkligt. Jag får skulden för att inte ha agerat. Allt känns absurt och jag lämnar hotellet till sitt öde.
En annan hotellupplevelse som också etsat sig fast i minnet men på ett annat sätt, inte på grund av utan tack vare.
Vi undrar om vi kan få frukost redan 5.30 för att hinna till skidtävlingen. Personalen svarar direkt: ”Absolut. Tror ni att det finns fler gäster som önskar samma sak?” Vi svarar: ”Troligen, det är nog många här som ska starta tidigt. ”Han tackar för informationen och frågar direkt: ”Vad behöver ni mera?” Vi önskar ett ställe att valla på. Han är blixtsnabb: ”Häng med.” Han tar med oss ner i garaget under hotellet och där röjer han snabbt upp och sopar av ett bord och frågar: ”Något mer?” Jo el och gärna en skarvsladd också. Det fixar han fram och så ber han oss att lämna det så att de andra gästerna också kan använda garaget för att valla sina skidor. Han rundar av med att säga: ”Vad bra då vet ni hur det funkar här nästa gång ni kommer.

Det är detaljerna som gör skillnaden på om upplevelsen blir medioker, urusel eller underbar.
Det magiska ligger i detaljerna.
Vi människor är så mångfacetterade och har så utvecklat och raffinerat sätt att kommunicera på. Det ska vi använda och inte förenkla till stela strukturer i tron att det kvalitetsäkrar men att ha en struktur med en checklista på städvagnen så att toapapper finns i alla rum – det kan ju underlätta och man slipper bli den som det avråds ifrån på grund av och i stället blir den som det rekommenderas till – Tack vare.

Kram på er

Gentleman

Välkommen till detta första inlägg i min blogg om bemötande. Idag handlar inlägget om att rätta till. Det är en novell i miniformat – så läs när du vill ha en liten stund för reflektion och en god kopp kaffe. God lässtund.
Det är trångt, varmt och fuktigt. Som när ett utomhusfik plötsligt drabbas av ett oväder och alla gäster klämmer in sig i lusthus och under tak. Det har precis skett. Personalen försöker frigöra bord, likt akrobater plockar de bort glas och koppar där de lyckas komma åt.
Ofta är det tydligt hur folk i ett sällskap hänger ihop, släkt, arbetskamrater eller gamla vänner. Men sällskapet på 6 stycken kvinnor bredvid mig förbryllar. De talar mestadels engelska men så slinker ett och annat ord på svenska igenom. De har olika uttal på engelska, så de kommer troligen från olika håll och kanter. Mestadels är det i mina öron i alla fall en tydlig amerikansk accent. Jag leker med tanken. Är de forskare? Är de turister? Vad gör de här? De är så olika. Några fikar, några äter men de är tydligt att de är ett sällskap. Detta gör mig nyfiken men ledtrådarna avtar och jag släpper dem. Jag återgår till min mat och mitt sällskap – förlåt mig.
Killen som plockar disk lyckas få med sig några kaffekoppar och glas men så ser jag i ögonvrån och som i slow motion hur han snavar på en av kvinnornas stolsben och en kaffekopp med gammalt kallt kaffe slås ut över ryggen på henne. Hon flyger upp från stolen. Flera i sällskapet agerar blixtsnabbt och försöker torka med servetter. Hela hennes ljusa T-shirtrygg är mörk av kaffe. Kafékillen inser snabbt att han inte ska försöka hjälpa till att torka på henne. Han försvinner och återkommer med en hink vatten och rena handdukar och erbjuder en T-shirt men hon avböjer. Hon ser ut att snart börja gråta men håller emot. Han försvinner igen.
Lugnet lägger sig men det är en tämligen tryckt stämning. Alla i lusthuset har påverkats av händelsen och det är inte kul att vara på lokal längre. Det är så tydligt att inte bara hon utan hela sällskapet har fått sin kväll förstörd.
Så dyker killen upp igen med en ishink och en flaska rosévin och sex glas. Han placerar ut glasen och serverar, fortfarande korrekt och professionellt. Kvinnorna blir överrumplade, glada och skålar med varandra och mot honom. Först nu ler han lättad tillbaka. Han ser ut att vara tacksam över deras förlåtelse. Han har inte tagit den för given. Alla vi i lusthuset andas ut och gläds med dem och med honom.

Vilken mardröm att spilla ner en gäst men sånt händer och han lyckas styra upp det med bravur. Jag är imponerad. Han är ung, hälften så gammal som kvinnorna i sällskapet. Han fokuserar på att försöka ställa till rätta och hela hans fokus är på gästen och inte på sitt eget tillkortakommande. Han använder sin energi till handlingen. Han fokuserar på att kompensera hela sällskapet så medveten om att alla har fått kvällen förstörd av detta. Först då han får deras leende och de har accepterat hans kompensation ler han tillbaka. Han är förlåten. Han hade kunnat hämta ägaren och tagit hjälp av någon med större auktoritet som styrt upp det hela men han redde ut det själv och frontade situationen helt själv.
Sällskapet som nu är betydligt mer uppsluppet än innan händelsen ber mig att agera gruppfotograf och nu frågar jag hur de känner varandra. De är ett gäng amerikanskor som lärt känna varandra när de var småbarnsföräldrar och tydde sig till varandra i detta nya hemland.