Vad vi pratar om när vi pratar om Lean

Dagens blogginlägg handlar om att gå till kärnan – ursprunget:
I föreläsningssalen på Linköpings Universitet på kursen i Ledarskap och Organisation säger jag bara rakt ut bland mina kursare, helt spontant: ”Jag älskar Lean.”
Alla vänder sig surt om och blänger på mig. Hum…Där hoppade jag i galen tunna. Så var tanken på att hitta nya kompisar här över. Så går det ibland när man är frispråkig.
Tänk att en metod kan upplevas så olika och ge upphov till så olika känslor.
Kan det ha med ingången att göra? Har någon kommit och pekat med hela handen till mina kursare på deras arbetsplatser och krävt förändringar och så kallat det för Lean och så har Lean blivit ett rött skynke för dem.

När vi i allmänhet talar om Lean säger många ”Det är Japanskt” och det är korrekt. Det sägs också ”Det är biltillverkaren Toyotas metod” och det är korrekt. Men om vi nu drar det längre tillbaka, till något annat än en biltillverkningsmetod som plockats in i alla möjliga branscher då måste vi till kärnan och här är den enligt mig.
Innan familjen Toyoda började tillverka bilar så tillverkade de motordrivna vävstolar.
När ett textilstycke är färdigvävt och man plockar ner det från vävstolen och inspekterar det och om man då upptäcker att några varptrådar har gått av under vävandet, ja då blir tyget en sekunda vara. Det går inte att sälja ett tygstycke med vävfel som prima vara. Man har gjort av med dyra råvaror, tid och energi men måste sälja det till reducerat pris eller kasta det.
Så vad Sakichi Toyoda uppfann var en vävstol som stannade om en varptråd gick av. Personalen gick dit och lagade tråden och satte på maskinen igen. När tyget var färdigvävt och tygstycket plockades ner var allt prima vara.
När vi återgår till en metods kärna och ursprungliga ide då kan vi använda och anpassa det till våra behov som är unika för oss, för varje bransch och specifikt ställe. Lean är en förbättringsmetod.


Vad är vår viktiga del som är skör? Märker vi när vår varptråd har gått av? Vågar vi peka på det riktiga felet?
Hur kan vi leverera en prima vara gång på gång – hur ser vår vackra väv ut?
Tips: Om du får tillfälle att lyssna till Niklas Modig och hans kunskap om Lean och dess historia, så spärra upp öronen och lyssna. Det finns också många böcker att läsa om Lean och jag äger en liten vit skrift: ”The Toyota way”, den är väldigt lättläst och kärnfull på bara 60 små sidor.
Så när någon vill pådyvla dig något och hävdar att detta är en metod – gå till källan och ta reda på hur och varför metoden har uppkommit och hur du kan använda den här och nu.

 

 

Olika men lika

Dagens inlägg handlar om att hitta fram till någon med hjälp av liknelser.

Hon kryper ner i min säng, det händer inte så ofta längre. Hon är ju stor nu.

”Mamma. Hur var teatern igår?”

”Hum. Nja. Jo första scenen var lite trevande men den andra, den var helt fantastisk – briljant! Varje replik, blick och rörelse – allt fick mig att sitta på helspänn. Jag ville inte missa ett andetag från scenen. Nja resten? Tyvärr det var det hela. Sedan blev det bara en hasande transport till slutet.”

”Varför går du på teater egentligen? Kan du inte bara lägga ner det där. Du tycker ju alltid så där.”

Jag funderar – hur skall jag få henne att förstå min passion?
”Jo. Du och dina kompisar harvar runt på bussar överallt, till Värmdö, Sollentuna, Nacka, Ekerö – hit och dit över hela Stockholm. Ni åker på fester var och varannan helg. Varför? Jo för att rätt var det är så stämmer allt. Det är Festernas Fest. Alla du känner är där och det är bästa musiken och du är mitt i allt. Och hur ofta är det så här? En av tio gånger eller en av tjugo, men det är det värt. Precis så är teater för mig. En av tio eller en av tjugo och allt är magiskt. Så hur var festen igår?”

”Så där, tror vi var på Värmdö- typ. Det var i alla fall kul på bussen dit men på lördag då ska vi till Ekerö – det kommer att bli magiskt.”

Hur är det – Passionen växlar i livet, med åldern och ändrade intressen?

En liknelse till: Denna använder jag i jobbet, den tar jag hjälp av för att förklara hur man kan äga bemötandet och ta initiativet.

Pingisserven
Att äga bemötandet är som att serva i pingis. Vi servar alltid, en lätt boll som alla kan returnera. Sedan får mottagaren, kunden, besökaren eller gästen välja att slå tillbaka bollen eller strunta i det, det kan vi inte styra över. Vi tar ansvaret för att börja. Detta kan tyckas självklart och det är det när vi har en tydlig handling framför oss t ex en kund som bokat en tid eller ett köp. En vara mot betalning, pengar mot kvitto – varsågod och tack. Men om det t ex gäller ett bibliotek, en mässmonter eller ett museum utan entréavgift, då blir det genast otydligare. Vi behöver skapa mötet och för att hjälpa oss själva och äga initiativet med ”Hej Välkommen” kan vi tänka: ”Det är jag som servar i pingis.”
Om vi är upptagna är det bättre att nicka bekräftande, vilket betyder: ”Hej, jag ser dig, jag ska avsluta detta sedan kommer jag”, än att tyst titta ner och tänka: ”Jag jobbar fort nu så hälsar jag sedan”. Den väntande personen vet inte att vi tänker så och risken finns att vi hastar förbi arbetsuppgiften och personen innan. Då har vi fått två missnöjda personer. Människor har dessutom en fördragsamhet med att vänta om de blir bekräftade direkt och vet att de är sedda och väntar på samma fina service som de innan. Om vi inte direkt lyckas inkludera människan så blir följden att hon eller han känner sig exkluderad och då får vi det jobbigt när vi ska vända den negativa känslan och vi ligger steget efter. Så serva din boll lätt och inbjudande- inkluderande.

 

Kunna komma hem igen

Dagens inlägg handlar om den förargliga hemmablindheten

God lässtund

Svetten börjar torka in och löpstegen har helt upphört. Njutningen av att känna lårmusklerna klara myrens sugande underlag och samtidigt uppleva dofterna från myrmarkens olika växter har bytts ut till – ja, till vad då? Jo, till uppgivenhet och obehag. Jag är vilse! Det kan inte vara sant? Hur kan den markerade löp- och vandringsslingans markering upphöra? Men så är det. Jag försöker spana åt alla håll men det finns inga markeringar längre. Att vända tillbaka är inte heller enkelt – det är ett myller av stigar. Jag tänker: ”Stå nu still. Det är en stor skog, du börjar bli rejält trött och börja inte irra nu. Du har garderat dig.”
Faktum är att i bakfickan på löptightsen ligger kompassen. Aldrig tidigare har jag försett mig med kompass när jag gett mig ut på en markerad slinga men gårdagens förvirrande cykelslinga har fått mig att ta med kompassen och nu vet jag att går jag bara rakt öster ut så kommer jag till grusvägen som leder tillbaka till anläggningen. Sagt och gjort.IMG_2475
När jag senare i anläggningens sportshopp frågar den unga killen om det är de som fixar med markeringarna på lederna lyser han upp och svarar: ”Ja visst.” Tillsammans tittar vi på spårkartan och jag berättar min historia. Han påpekar: ”Ja, men milspåret har sina brister men när det är skidspår går det ju fint.” Jag säger att det är sommar nu och att det är första gången jag är här. Han fortsätter glatt: ”Det är bättre att du tar det röda spåret i morgon i stället. Det är bra markerat, fast… jo här borta kom vi själva faktiskt bort lite idag.” Nu har jag slutat titta på kartan och tittar på honom i stället. Det känns mer och mer absurt och väldigt komiskt. Han forsätter ivrigt att berätta att visserligen försvinner den röda markeringen också men då är det bara att följa myrens kant och sedan kommer en gammal gul markering, så det är inga problem.
Jag säger: ”Du, jag har aldrig varit här förut, aldrig i hela mitt liv.” Han tittar på mig och jag ser att han inte kan ta in vad det innebär. Det ser ut som han tänker: ”Ja ja men vi pratar ju röda slingan nu inte var man är född eller uppvuxen.”

Visst är det lätt att skratta åt killen i sportshoppen och hela situationen. Han är barnfödd i området och kan varje sten, varje brant och hur myrarna breder ut sig. Han kan inte ta in min situation.
Men hur lätt är det att gå utanför sig själv och växla perspektiv? Hur ofta gör vi det? Det är lätt att skratta åt eller bli arga på andra men hur bra är vi på detta själva.
Det finns paralleller som dagligen passerar. Den som kan sina tassemarker utan och innan tänker inte på det. Som infödd svensk med grundläggande geografikunskaper och med körkort sedan många år är vägskyltarnas orter inget som ställer till problem för mig. Men hur är det för besökare som dimper ner i Stockholm och Sverige för första gången i sitt liv och som kör ut en hyrbil från Arlanda? Tänk hur våra största vägar är skyltade. Det står E4 Helsingborg och E4 Sundsvall på många ställen. Det skulle kunna stå E4S och E4N på alla skyltar och sedan orten som tillägg. Det skulle tydliggöra rätt riktningen lättare.
Eller när turister skall ut i Stockholms skärgård och båtar är döpta efter öar dit de inte går. Det är inte konstigt att det ofta är totalt förvirrat på kajerna med många olika avgångar. Självklart skall de poetiska namnen som Storskär, Norrskär och alla andra finnas kvar men det måste finnas en förståelse och tålamod att förklara för turister.
Skärgårdsbåtarnas namn är lika förvirrande som om båten till Åbo hette Helsingfors.
Hur är det hos dig? Vet du vad som är obegripligt för din mottagare som är helt novis – den på andra sidan kassan, disken, stetoskopet, katedern, tumstocken eller luren? Vilka frågor behöver du ställa?

Det är spännande att få veta vad som är konstigt och oväntat i sina egna tassemarker. Jag frågade en vän som flyttat till Sverige från Tyskland. Han har nu bott här i 5 år. På min fråga om vad som förvånat honom mest med Sverige var hans svar: ”Personnumret.” Va? Vad menade han med det? Jo att i Sverige sitter hela landet ihop och när han säger sitt personnummer så finns all information tillgänglig, här och nu.  I Tyskland, berättade han att varje del är som ett eget rike och man måste ofta åka till den del i landet där man vill få ut någon typ av dokument eller information och hämta det personligen. Det var en frågeställning och ett svar jag aldrig hade kunnat gissa mig till, för jag har aldrig bott i Tyskland – inte heller emigrerat till Sverige.

Så vi som vill våra gäster väl, att de trivs men också att de kan komma hem igen. Vi måste lägga oss i vind om att resenärerna har förstått detaljerna och helheten .
Det räcker inte med att vi berättar att det finns en semafor. Vi måste förklara hur den fungerar och vad det innebär om den inte används rätt. Annars blir de stående på bryggan med sin skolklass och sista båten passerar snopet i höstrusket.

 

IMG_2498