Nybakta bullar

Dagens inlägg handlar om sina första steg i försäljning.

Att leka på fullaste allvar – bättre skola finns inte.

– Tror du att det är en båt som far omkring mellan öarna och säljer bröd? Tänk om det är sånt där bake up bröd, blanka stora bullar som ser förföriskt goda ut men som bara smakar stort.
– Det stod ju hembakt på affischen.
– Ja men hembakt kan ju betyda vad som helst. Vi får se när vi kommer fram.
Flickan bakom bordet höjer handen för att skärma av solen för att se bättre: ”Vilka kan det vara?” Hon försöker behärska sin lust och nyfikenhet, hon försöker vara vuxen och seriös men kan inte hålla emot, hon studsar av iver.
Vi traskar nedför den gamla grusvägen på ön, ner mot ångbåtsbryggans soldränkta vänthus.
Före oss går två äldre damer. De har samma ärende som vi. På bordet står trälådor, en med kanelbullar och en med småfrallor. Över bröden ligger rödvitrutiga linnehanddukar, som flickan noga lägger tillbaka efter varje öppning. Det är olika tänger till bullarna och matbröden. Tygsjoket som hänger ner från bordet har hamnat på sniskan. Hembakt, står det skrivet med spritpenna och ifyllt flera gånger.
Damerna före oss är mitt uppe i sina köp när brödförsäljerskan glatt nickar till oss. Damerna tillfrågas om det går bra att bära sötebröd och matbröd i samma påse. Brödförsäljerskan kommenterar: ”Det är ju inte alla kunder som vill ha det så.” Det går bra för damerna.
Jag börjar bli lite otålig, tänk om de köper allt som är kvar. Brödförsäljerskan har gott om tid och svarar ärligt damerna att: ”Mamma hjälpt till med bakandet och på fredag finns hon här igen. Då även med kaffe. Det kommer upp nya anslag.”
Vi har tur, det finns både bullar och matbröd kvar och vi kan också ta dem i samma påse. Brödförsäljerskan är dock noga med att använda de olika tängerna till olika sorters bröd. Vi tillönskas en fin dag efter att hon glatt sig åt jämna pengar och sen ännu gladare: ”Men oj, får jag tio kronor i dricks.”
Jag vet inte riktigt vem som blev gladast, hon eller jag? Hon var i gränslandet, mellan barn och vuxen. Hon lekte affär, fast alldeles, alldeles på riktigt. Och vi fick riktiga hembakta bullar. I en solstol en bit bort satt mamman och låtsades sola, men nog höll hon ett vakande öga på sin unge.

Flickan är fri, har tillit och älskar att någon kommer och handlar. Hon visar sina varor och sig själv den största respekt och stolthet. Olika tänger till olika bröd, bekräftar nickande de väntande kunderna.
Hon ber om hjälp med det som är viktigt för henne, påsarna är snart slut. Hon berättar om framtida försäljning för de första kunderna så att de andra också hör och utgår ifrån att kunderna vill komma tillbaka. Tar sig tid även efter att köpet är klart, de avslutade kunderna är fortfarande hennes kunder.
I leken är man 100% närvarande. Att kommunicera med kunder är i bästa fall som att leka.
Alla måste få träna:
Allt för ofta när det ordnas basarer eller café i skolor och idrottsklubbars regi står föräldrar och personal längst fram och gör hela jobbet. Barnen behöver träna och de som kanske är blyga, de behöver ju träna mer, med mer tillit, fler gånger och kortare stunder. De ungarna behöver verkligen få konkret hjälp. När våra ungar sedan skall ut på skolpraktik eller ut på sina första jobb. Då ska de lysa och vara trygga.

Till oss som ska lära ut:
Det är inte vi som skall skina. De andra skall skina.
Vi ska träna i trygghet, innan det är skarpt läge. Den vi lär skall äga projektet, med vårt stöd. När det är skarpt läge ska personen få göra på sitt vis. Vi ska våga släppa, våga låta det bli fel. Visa tillit, allt kommer att gå bra. Vi ger trygghet genom att finnas en liten bit ifrån men nog så uppmärksamma. Vara tillgängliga och lyssna. Hålla en osynlig hand om personens rygg, vi är det viktiga stödet och hjälper till om det behövs men bara då. Det är ofta den svåra balansgången att finnas kvar och stödja utan att störa och splittra uppmärksamheten för den som lär sig. Det är lätt att tro att ens närvaro inte är viktig och att man säger: ”Ropa om du behöver hjälp”, men detta är pedagogik på hög nivå och genom att finnas där vilket kan kännas som slöseri med tid så blir personen trygg och lär sig fort. Det spar tid på sikt. Om personen söker bekräftelse: ”Gör jag rätt?”, nickar vi leende mot kunden. Då visar vi att personen ska koncentrera sig på situationen och själv behålla dialogen. När det handlar om ett barn så vet de som är kunder att det är en lek och övning, ja övning för livet. De köper många gånger av just den anledningen, de vill vara en del i barnens utveckling och är därför med i leken.

Gentleman

Välkommen till detta första inlägg i min blogg om bemötande. Idag handlar inlägget om att rätta till. Det är en novell i miniformat – så läs när du vill ha en liten stund för reflektion och en god kopp kaffe. God lässtund.
Det är trångt, varmt och fuktigt. Som när ett utomhusfik plötsligt drabbas av ett oväder och alla gäster klämmer in sig i lusthus och under tak. Det har precis skett. Personalen försöker frigöra bord, likt akrobater plockar de bort glas och koppar där de lyckas komma åt.
Ofta är det tydligt hur folk i ett sällskap hänger ihop, släkt, arbetskamrater eller gamla vänner. Men sällskapet på 6 stycken kvinnor bredvid mig förbryllar. De talar mestadels engelska men så slinker ett och annat ord på svenska igenom. De har olika uttal på engelska, så de kommer troligen från olika håll och kanter. Mestadels är det i mina öron i alla fall en tydlig amerikansk accent. Jag leker med tanken. Är de forskare? Är de turister? Vad gör de här? De är så olika. Några fikar, några äter men de är tydligt att de är ett sällskap. Detta gör mig nyfiken men ledtrådarna avtar och jag släpper dem. Jag återgår till min mat och mitt sällskap – förlåt mig.
Killen som plockar disk lyckas få med sig några kaffekoppar och glas men så ser jag i ögonvrån och som i slow motion hur han snavar på en av kvinnornas stolsben och en kaffekopp med gammalt kallt kaffe slås ut över ryggen på henne. Hon flyger upp från stolen. Flera i sällskapet agerar blixtsnabbt och försöker torka med servetter. Hela hennes ljusa T-shirtrygg är mörk av kaffe. Kafékillen inser snabbt att han inte ska försöka hjälpa till att torka på henne. Han försvinner och återkommer med en hink vatten och rena handdukar och erbjuder en T-shirt men hon avböjer. Hon ser ut att snart börja gråta men håller emot. Han försvinner igen.
Lugnet lägger sig men det är en tämligen tryckt stämning. Alla i lusthuset har påverkats av händelsen och det är inte kul att vara på lokal längre. Det är så tydligt att inte bara hon utan hela sällskapet har fått sin kväll förstörd.
Så dyker killen upp igen med en ishink och en flaska rosévin och sex glas. Han placerar ut glasen och serverar, fortfarande korrekt och professionellt. Kvinnorna blir överrumplade, glada och skålar med varandra och mot honom. Först nu ler han lättad tillbaka. Han ser ut att vara tacksam över deras förlåtelse. Han har inte tagit den för given. Alla vi i lusthuset andas ut och gläds med dem och med honom.

Vilken mardröm att spilla ner en gäst men sånt händer och han lyckas styra upp det med bravur. Jag är imponerad. Han är ung, hälften så gammal som kvinnorna i sällskapet. Han fokuserar på att försöka ställa till rätta och hela hans fokus är på gästen och inte på sitt eget tillkortakommande. Han använder sin energi till handlingen. Han fokuserar på att kompensera hela sällskapet så medveten om att alla har fått kvällen förstörd av detta. Först då han får deras leende och de har accepterat hans kompensation ler han tillbaka. Han är förlåten. Han hade kunnat hämta ägaren och tagit hjälp av någon med större auktoritet som styrt upp det hela men han redde ut det själv och frontade situationen helt själv.
Sällskapet som nu är betydligt mer uppsluppet än innan händelsen ber mig att agera gruppfotograf och nu frågar jag hur de känner varandra. De är ett gäng amerikanskor som lärt känna varandra när de var småbarnsföräldrar och tydde sig till varandra i detta nya hemland.